Varför samhällen kollapsar




Kollaps av imperier eller civilisationer är ett välkänt och mycket studerat ämne. I många fall erbjuder inte historiska artefakter tillräckligt mycket information för att tyda dessa fenomen men i vissa fall är det möjligt att kvantifiera dem i termer av t.ex. territorium som den centrala makten kontrollerade eller det ekonomiska systemets produktion. Många av dessa studier har kunnat uttyda hur systemet kollapsade relativt snabbt i jämförelse med hur lång tid det tog att bygga upp civilisationen. Ett beteende som Jared Diamond definierar som “en drastisk minskning i mänsklig populationsstorlek och eller politiskt/ekonomisk/social komplexitet över ett omfattande område, över en längre tid”

Trots det har det hittills inte funnits någon generell kvantifierbar teori om varför och hur civilisationer faller. Även om Tainters teori om varför komplexa samhällen kollapsar (1988) erbjuder en första aning om en mer generell teori så har det hittills varit svårt att kvantifiera. Men en studie av Bardi et al. (2018) fyller nu detta gap genom att använda sig av systemteori och dynamiska modeller som bygger vidare på Tainters teori om avtagande marginalnytta på komplexitet. 

Komplexitet, enligt Tainter, refererar till t.ex. ett samhälles storlek, antalet och särskildheten av dess delar, variationen av specialiserade sociala roller, komplicerad infrastruktur, och variationen av mekanismer för organisering av dessa till en enhetlig, funktionsduglig helhet.

Enligt Tainter så är mer komplexa samhällen dyrare i drift än enklare sådana, vilket kräver ökade resurstillgångar per capita. Fortsatta investeringar i sociopolitisk komplexitet når till slut en punkt då fördelarna med sådana investeringar börjar avta, först gradvis, sedan med accelererad kraft. Därför måste samhället allokera mer och mer resurser för att behålla ett utvecklande samhälle samtidigt som en högre andel av dess investeringar ger allt lägre avkastning. Avtagande marginalnytta är ett återkommande fenomen inom sociopolitisk evolution och för investeringar i komplexitet. 

Avtagande marginalnytta kopplat till energi, som krävs för alla ekonomiska aktiviteter, kan ses som en tröskeleffekt i komplexa sociala dynamiska system. Likt hur ett fiskbestånd plötsligt kollapsar på grund av förlorad resiliens, pga överfiske och övergödning mm, och återhämtar sig långsamt eller inte alls. Ungefär hälften av världens fiskebestånd är idag förbrukade men trots det fortsätter vi att tråla havsbottnar och slänga 50% av fisken som fångas. Ett uppenbart ohållbart beteende.





En modell som visar hur ekonomin, byråkratin och förorening växer i takt med att energiresurser förbrukas. För att sedan nå en kulmen när resurserna blir för dyra, marginalnyttan av ökad komplexitet avtar, och ekonomin minskar och efter en tidsförskjutning även byråkratin. 

Romarriket som exempel

Förbrukningen av silverinnehållet i mynt startade i slutet på första århundradet AD och fortsatte långt in på tredje århundradet AD för att sedan falla. Från den stunden blev imperiets sociala struktur, som armén, så kostsamma att det blev omöjligt att behålla dem på samma nivå av organisation och storlek som tidigare. Detta fenomen visar på avtagande marginalnytta på komplexitet. Staten blir större och fler och fler större icke-producerande sociala strukturer (typ myndigheter) krävs för att hålla den uppe. Detta är sant tills kostnaderna att upprätthålla byråkratin och armén blir för höga. Och samhället faller. Alla blir fattigare och ojämlikheterna ökar i takt med att eliten roffar åt sig av kvarvarande resurser samtidigt som arbetarklassen krossas under skatter och fallerande infrastruktur. Det syns även i politiken som blir dysfunktionell. Galna kejsare som Nero. Brist på mat och rent vatten mm gör att folk till slut flockar ut ur städerna. Samtidigt tar "barbarer" tillfället i akt och plundrar det sista rikedomarna.  Vi ser detta beteende idag fast i USA. 

Så länge som samhällen exploaterar resurser ohämmat, som fokus på att maximera fångst i fisket, är kollaps oundvikligt även om resursen är förnybar i teorin. Endast visdom att förvalta och planera för framtiden kan undvika detta öde. Något som, tyvärr, sällan förekommit i mänsklig historia. Något som vår nuvarande civilisation inte lyckats med och vi vet alla vad som hände med Romarriket.

Fenixor

Ur askan i elden

0 kommentarer: