Att slå knut på sig själv: den inte så cirkulära ekonomin

tisdag, november 13, 2018 , , , , , 0 Comments


Den cirkulära ekonomin, det senaste magiska ordet i miljörörelsens ordbok, lovar materiell tillväxt utan förstörelse eller avfall. Till alla företag och välbärgades glädje kan vi fortsätta konsumera lika mycket som förut, bara vi återvinner. Wow, det låter ju super! Men begreppet fokuserar tyvärr endast på en liten del av total resursanvändning och räknar inte mer termodynamikens lagar. 

Många regeringar, myndigheter, företag och miljöorganisationer har tagit till sig konceptet av den cirkulära ekonomin som en huvudstrategi för att motverka koldioxidutsläpp. Tanken är att resurser ska återanvändas kontinuerligt vilket skulle leda till mindre utvinning och avfallsproduktion. Fokus ligger på återvinning möjliggjord av produktdesign som gör att varor enkelt kan plockas isär. 

Förespråkare av den cirkulära ekonomin vill även utveckla en “alternativ konsumtionskultur” som skulle innebära att vi inte längre måste äga produkter utan låna dem. Exempelvis, en kund skulle inte betala för ljuskällor utan för själva ljuset, medan företaget förblir ägaren av ljuskällorna och betalar elräkningen. En produkt skulle därmed bli en tjänst vilket anses uppmuntra företag att förbättra livslängden och återvinningsgraden av deras produkter. 

Den cirkulär ekonomin presenteras som ett alternativ till den “linjära ekonomin”, faktumet av industriella samhället omvandlar värdefulla resurser till avfall. Även om det inte finns något tvivel om att den nuvarande industriella modellen är ohållbar så är frågan hur annorlunda denna så kallade cirkulär ekonomi skulle vara. 

Flertalet vetenskapliga studier beskriver konceptet som en “idealiserande vision”, en “mix av olika idéer från olika domäner”, eller en “vag idé baserad på pseudovetenskapliga begrepp”. Det finns tre huvudsakliga punkter av kritik som är viktiga att känna till. 

Återvinningsprocesser av industriella produkter är långt ifrån 100% effektiva. En cirkulär ekonomi är inget nytt. På Medeltiden gjordes gamla kläder till papper, matavfall gavs till hönor och grisar, och nya byggnader skapades från resterna av gamla byggnader. Skillnaden från då och nu är vilka resurser som används. Innan industrialiseringen var nästan allt gjort av material som antingen var komposterbart (t.ex. trä, halm, eller hampa) eller enkelt att återvinna eller återanvända (sten, järn, tegelstenar). Moderna produkter består av en mycket bredare mängd olika material som inte är komposterbara eller enkla att återvinna. Exempelvis kan endast 30% av materialen i en fairphone 2, som designats för att vara återvinningsbar och ha längre livslängd, faktiskt återvinnas. Studier av LED-lampor visar på liknande resultat. Ju mer komplex en produkt är desto fler steg och processer krävs för att återvinna den. I varje steg av denna process förloras energi och material. Vad gäller elektronik så är själva produktionsprocessen faktiskt mycket mer resurskrävande än utvinningen av råmaterialen. Och även om vissa plaster faktiskt återvinns så är det en process som producerar material av lägre kvalitet och snart hamnar i avfallsströmmar. Den låga effektiviteten i återvinningsprocessen är i sig självt tillräckligt för att rasera grunden på vilket konceptet om den cirkulära ekonomin står. Förluster i återvinningsprocessen kräver alltid kompensering med än mer utvinning av planetens resurser. Återvinningsprocesser kommer förbättras över tid men återvinning utgör alltid en avvägning mellan maximal återhämtning av material och minimal energianvändning. 

Hela 20% av total resursanvändning globalt består av fossila bränslen. Mer än 98% av dessa förbränns som en källa för energi som aldrig kan återanvändas eller återvinnas. Som mest kan spillvärmen från generering av elektricitet kan användas istället för andra värmekällor. När energi överförs eller omvandlas minskar kvaliteten (termodynamikens andra sats). Exempelvis, det är omöjligt att att driva en bil eller ett kraftverk med spillvärmen från en annan. Därför kommer det alltid finnas ett behov att utvinna nya fossila bränslen. Och återvinningsprocesser kräver också energi, både för transportering av material och själva återvinningen. Förespråkare av den cirkulära ekonomin kommer då svara att vi ska skifta till 100% förnybar energi. Men detta gör inte cirkeln rund, för att bygga och underhålla förnybara energiinstallationer och tillhörande infrastruktur krävs både energi och material. Och teknologier för att fånga och lagra förnybar energi vilar ofta på material som är svåra att återvinna. Därför återvinns inte solpaneler, vindturbiner eller litiumbatterier utan hamnar i avfallshanteringen. 

Den globala resursanvändningen, både energetiskt och materiellt, fortsätter att växa för varje år. Resursanvändningen ökade med 1400% över det senaste århundradet: från 7 gigaton (Gt) år 1900 78 Gt år 2010. Det är en ungefärlig tillväxttakt på 3% per år, mer än dubbla takten för befolkningsökningen. Tillväxt gör en cirkulär ekonomi omöjlig, även om alla råmaterial återvinns och all återvinning var 100% effektiv. För att kompensera för det måste vi kontinuerligt utvinna mer resurser. Skillnaden mellan efterfrågan och utbud är större än du kanske tror. Om vi ser till hela livscykeln hos resurser så blir det uppenbart att förespråkare för en cirkulär ekonomi endast fokuserar på en väldigt liten del av hela systemet och därmed missförstår hur det fungerar. 

En avsevärd andel av alla resurser, cirka en tredjedel av totalen, varken återvinns, förbränns eller dumpas utan ackumuleras i byggnader, infrastruktur och konsumentvaror. År 2005 användes 62 Gt resurser globalt. Hela 30 Gt av dessa resurser gick endast åt för att skapa materiella varor, varav 4 Gt användes för att skapa produkter som varar mindre än ett år (engångsartiklar). Och 26 Gt ackumulerades i byggnader, infrastruktur och konsumentvaror för mer än ett år. Samma år förbrukades 9 Gt av resurser för att skapa materiellt kapital. Det totala mängden avfall som kunde återvinnas var endast 13 Gt varav endast en tredjedel effektivt kunde återvinnas. Endast 9 Gt hamnade i deponier, förbrändes eller dumpades och det är dessa 9 Gt som den cirkulära ekonomin fokuserar på. Men även om allt det återvanns, och om återvinningsprocessen var 100% effektiv, skulle cirkeln fortfarande inte vara sluten eftersom 63 Gt råmaterial och 30 Gt i materiella produkter fortfarande skulle behövas. 

Så länge som vi fortsätter att ackumulera råmaterial kommer föreställningen om att kunna stänga den materiella livscykeln bestå som en illusion, även för material som i princip är återvinningsbara. Exempelvis, återvinningsbara metaller kan endast tillhandahålla 36% av den årliga efterfrågan för nya metaller även om metaller har en relativt hög återvinningsförmåga på cirka 70%. Vi använder fortfarande mer råmaterial i systemet än vad som kan göras tillgängligt genom återvinning och därför finns det inte tillräckligt med återvinningsbara råmaterial för att förhindra en kontinuerligt expanderande extraktiv ekonomi. 

En mer ansvarsfull användning av resurser är såklart en utmärkt idé men för att åstadkomma det krävs mer än bara återanvändning och återvinning. Eftersom 71% av alla resurser som används inte kan återvinnas eller återanvändas (44% som är energiresurser och 27% som ackumulerats) kan vi endast minska bördan genom att minska den totala användningen. 

En cirkulär ekonomi skulle därför kräva att vi använder färre fossila bränslen (inte samma sak som att använda mer förnybara) och att vi ackumulerar färre råmaterial i form av varor. Och viktigast av allt, vi måste skapa färre prylar: färre bilar, färre mikrochip, färre byggnader. Detta skulle resultera i en dubbel vinst, vi skulle behöva färre resurser medan tillgången på kasserade material tillgängliga för återanvändning och återvinning skulle fortsätta att växa för många år framåt. 

Det verkar osannolikt att förespråkare för den cirkulära ekonomin kommer acceptera dessa extra villkor. Konceptet om den cirkulära ekonomin är skapat för att anpassa hållbarhet efter ekonomisk tillväxt. Till exempel har EU uttryckt det som att den cirkulära ekonomin kommer uppmana till hållbar ekonomisk tillväxt. 

Även de begränsade målen inom den cirkulära ekonomin, total återvinning av en liten andel av resurser, kräver ett extra villkor som många förespråkare antagligen inte kommer hålla med om: att allt återigen görs med trä och enkla metaller utan användning av syntetiska material, semi-konduktörer, litiumbatterier eller kompositmaterial.

0 kommentarer:

Jorden är känslig

onsdag, november 07, 2018 , , , , 0 Comments

Earth System Components. Credit: Earth System Digital Lab

Jorden är ett komplext dynamiskt system. Jordsystemets dynamik kan förstås i termer av banor mellan olika tillstånd separerade av trösklar som kontrolleras av icke-linjära processer, interaktioner och återkopplingar. Över de senaste 1,2 miljoner åren har Jorden befunnit sig i en bana som växlat mellan tillstånd av istid och varmperiod. Den nuvarande temperaturförändringen 1,2°C ovan förindustriell nivå har redan puttat ut Jorden ur denna bana och förhindrat en ny istid.

Jorden är en vattenplanet och otroligt trögrörlig. Tidsförskjutningen mellan orsak och verkan, mellan utsläpp och slutgiltig temperaturförändring, är stor. Den totala uppvärmningen från en stor utsläppspuls kan ta årtionden eller århundraden att realiseras. Resultatet av detta faktum är att observerade temperaturförändringar endast representerar en del av den slutgiltiga uppvärmningen från nuvarande utsläpp.

Det gör situationen mycket allvarlig vad gäller Jordens framtida klimat och mänsklighetens överlevnadschanser. Eftersom vetenskaplig forskning visar på att en temperaturökning över 2 grader Celsius skulle kunna utgöra en tröskel som vi inte får passera om vi vill att den globala civilisationen ska överleva. Om vi passerar denna tröskel skulle det kunna sätta igång abrupta förändringar i klimatsystemet som i sin tur skulle kunna sätta igång starka självförstärkande processer som kan orsaka snabb uppvärmning bortom mänsklig kontroll. 

Därför kommer mänsklighetens handlingar det kommande årtiondet spela en avgörande roll för vilken bana Jordsystemet kommer följa flera hundra till tusentals år framöver. Endast drastiska utsläppsminskningar och kolupptag på en global nivå kan förhindra att Jorden rör sig mot ett växthustillstånd om 4-5°C uppvärmning. Ett tillstånd som anses vara inkompatibelt med en organiserad global civilisation. 

Budskap: Jorden är på väg in i ett så varmt tillstånd att det kanske inte går att anpassa sig till det


Jordsystemets känslighet

Hur klimatsystemet kommer svara på ökande koldioxidnivåer (CO2) beror på tidsskala och vilka återkopplingar som vi tar i beaktande. Om vi räknar med snabba återkopplingar såsom moln, vattenånga, reflektivitet, och aerosoler får vi en klimatkänslighet mellan 2-4,5°C. Men det inkluderar inte långsamma återkopplingar såsom istäcken, förändringar i kolcykeln, förändringar i växtlighet, eller förändringar i havens förmåga att lagra kol. Om vi inkluderar alla återkopplingar, både snabba och långsamma, får vi en Jordsystemskänslighet mellan 3-6°C. Alltså hur mycket Jorden skulle värmas upp vid en fördubbling av CO2 i atmosfären från 280 ppm till 560 ppm.
Uppskattade temperaturförändringar från snabba och långsamma återkopplingar vid en fördubbling av CO2, från 280 ppm till 560 ppm, över tid. Källa: Schmidt, 2016

Studier av Jordens klimathistoria visar att långsamma återkopplingar spelar en viktig roll i Jordens slutgiltiga klimattillstånd. Exempelvis, för 3-4 miljoner år sedan, mitten på Pliocen, när CO2 nivåer nådde en topp vid 450 ppm var den globala medeltemperaturen 3-4°C varmare och havsnivåer 10-25 meter högre. Vår nuvarande koncentration av CO2 ligger på 410 ppm men medeltemperaturen har endast stigit med +1,2C så därför bör vi förvänta oss att Jorden värms upp till liknande nivåer över tid. Och över tusentals år skulle havsnivåerna stiga med minst 10 meter.

Anledningen varför många inte pratar om Jordsystemets känslighet, dvs. den långsiktiga klimatutvecklingen, beror på att det antas att det kommer ta århundraden eller årtusenden för dess långsamma återkopplingar att göra verkan. Men problemet med den synen är att vi nu genomgår en förändringstakt som är många gånger snabbare än någon naturlig förändring i Jordens historia. Endast jämförbart med sällsynta katastrofala händelser som meteoritnedslaget som tog död på dinosaurierna för 66 miljoner år sedan. Det innebär att de mer långsiktiga “långsamma” återkopplingarna såsom kollapsande istäcken och förändringar i kolsänkor, t.ex. permafrostens tinande, redan har påbörjats. Mycket tidigare än många forskare förväntat sig och som sannolikt kommer påverka oss detta århundrade.

Vilket innebär att, förutom den extra uppvärmningen som vi kan förvänta oss från snabba återkopplingar som ännu inte har realiserats på grund av systemets termiska tröghet, står vi även inför än mer uppvärmning från långsamma återkopplingar som nu har satts igång. Dessa biogeofysiska krafter är enormt starka och skulle kunna komma att driva systemet. Vilket skulle begränsa vår handlingsförmåga.

Budskap: Jordens klimat är sannolikt mer känsligt för forceringar än standardscenarier av framtida uppvärmning antar

0 kommentarer:

Att äta och odla rätt

onsdag, oktober 31, 2018 , , , , , 0 Comments

Riksförbundet Svensk Trädgård är engagerade i odling och trädgård landet runt. Källa: Odla.nu

Sverige har totalt tappat sin självförsörjningsförmåga på mat och är i dagsläget helt beroende av importer som både belastar klimat och miljö runt om i världen. Det utgör både en säkerhetsrisk och förhindrar äkta framsteg, om vi räknar in vår konsumtions påverkan, inom miljöområdet. 

Ungefär 50% av de livsmedel som vi konsumerar idag kommer från Sverige, en siffra som sjunkit från 75% år 1990. Detta beror på ett antal idiotiska beslut som fattats av landets politiker. Exempelvis har vi väldigt höga hälso-och miljökrav på landets bönder, vilket är bra, men samtidigt har Sverige skrivit under EU lagar som gynnar utländska varor som inte följer samma hårda krav och pressar ner priserna. Och svenska konsumenter har länge prioriterat pris framför kvalitet vilket slagit hårt mot landets bönder. Det är som om landets politiker säger en sak men menar något annat och motverkar det hållbara lantbruket. Nu har förvisso Regeringen antagit en nationell livsmedelsstrategi som ska öka den inhemska produktionen men det kommer ta lång tid innan den får någon genomslagskraft. Jämfört med t.ex. Finland som alltid har prioriterat en inhemsk försörjningsförmåga ligger Sverige långt efter. 

Förutom mat är vi också helt beroende av importer för att kunna driva eget lantbruk. Vi importerar fossil energi, foder, bekämpningsmedel, utsäde och reservdelar. Även om landets produktion för spannmål, sockerbetor, morötter, ägg och mejerivaror är av godtagbar nivå är vi helt beroende av importer för att klara behovet av frukt, grönsaker och i stort sett allt kött. Trots att vi själva skulle kunna odla mera på hemmaplan.

För att främja ett mer hållbart matsystem måste vi äta svenskt, äta lokalt och välja säsongsbaserade varor. Vi bör även skära ner på köttkonsumtionen en tredjedel. Dessutom måste vi sluta slänga var femte matkasse, matsvinn är en enorm miljöbov. Men jag skulle gå längre än så och säga att alla svenskar bör lära sig mer om odling. Intresset finns redan där eftersom det blivit trendigt, något som återspeglas i bokhandeln. 

För vad vi behöver är inte mer industriellt monokulturellt jordbruk utan holistiskt, diversifierat, jordbruk som följer det ekologiska kretsloppet. Alla kan bidra med sitt egna småskaliga ekobruk på tomter runtomkring i landet istället för meningslösa gräsmattor. Det kan främja den biologiska mångfalden och bidra till ökad kunskap om och kontakt med naturen. Vägrenar, ängar och trädgårdar kan bidra med habitat för en mängd djur som hotas i takt med att öppna beteslandskap och blandskogar ersatts av omfattande monokulturer. Fragmentering av habitat och utdikning av våtmarker har drabbat många arter i Sverige. Att anlägga skogsträdgårdar som härmar naturen, är relativt lättskötta och ger hög avkastning på ätbara frukter och bär mm. främjar samtidigt den biologiska mångfalden. Och endast genom fotosyntesen i ökad växtlighet kan vi på ett säkert sätt binda kol och återställa klimatbalansen. 

Att jordbruket till stor del har blivit beroende av den fossila energin och nu släpper ut mer koldioxid än vad som binds i åkermarken är ett stort problem. Produktionsmedel som konstgödsel, bekämpningsmedel och maskinanvändning bidrar till ökade utsläpp av växthusgaser. Samtidigt utarmas skogar, mark och matjordslagrets kolförråd och förmåga att binda kol ur atmosfären. Det gör även jordbruket extremt sårbart mot störningar i fossila energileveranser eller klimatet. 

Skövling av skogar och överutnyttjande av vatten-och markresurser i samband med populationsökning har genom människans historia lett till stora folkförflyttningar och sammanbrott av hela kungariken. Även det svenska jordbruket stod inför ett sammanbrott i slutet av 1700-talet då det blev svårt att försörja 2 miljoner invånare och många utvandrade till Amerika. Men vi ser det även i nutid, t.ex. Somalia, Syrien, Yemen. Ungefär 50% av all matjord har förbrukats/eroderats bort på Jorden.

I takt med att Sverige fick färre munnar att mätta och det gamla slåtterjordbruket ersattes av växtföljder med baljväxtvallar återhämtade sig jordbruket. Vallodlingar med klöver, som fixerar kväve, gav ett nettotillskott till uppbyggnaden av markens humusförråd och gav tre gånger så stor foderskörd jämfört med tidigare gräsbevuxen ängsmark. Växtföljder, rotation, utvecklades med balans mellan de närande baljväxtvallarna och de tärande grödorna som spannmål och rotfrukter. Mer foder gav i sin tur mer kött och mjölk och mer gödsel till åkern som blev bördigare och gav större skördar. Detta naturgödsel var avgörande för potatisodlingen som försörjde folket under 1800-talet. Mellan åren 1800 och 1900 ökade Sveriges befolkning från 2,3 miljoner till 5 miljoner, dels på grund av stenkolets ankomst som energikälla och dels tack vare högre avkastning på skördar. Fram till 1950-talet var både växtodling och djurhållning anpassad till den egna foderodlingen på alla gårdar. En större del av växtnäringen gick runt i kretslopp mellan mark, grödor, djur och tillbaka till marken. Men detta kretslopp bröts i takt med industrialiseringen och specialiseringen av jordbruket. Och nu måste vi återskapa detta kretslopp för att åstadkomma mer hållbar matproduktion i landet.

0 kommentarer:

Klimat, energi, migration och politik

måndag, oktober 29, 2018 , , , , , , , , , 0 Comments


Den globala medeltemperaturen har stigit med mer än 1𝆩C sedan den industriella revolutionen. År 2016 var det varmaste året sedan mätningar började 1880, följt av åren 2014 och 2015. Hela 16 av de 17 varmaste åren som uppmätts har inträffat sedan 2001. Detta beror på människans utsläpp av växthusgaser till atmosfären. Snö och is smälter, permafrost tinar, arter dör ut eller migrerar, havsnivån stiger och extrema väderfenomen blir vanligare och mer intensiva. 

De senaste årtiondet har karaktäriserats av ett uppsving i väderextremer. Starka bevis finns som visar på en signifikant ökning i antalet värmeböljor och kraftiga skyfall på en global skala (Coumou et al. 2013, Lehmann et al. 2015). Detta har också reflekterats i ett antal exceptionella och aldrig tidigare skådade klimatextremer över Europa. Exempelvis de extrema värmeböljorna år 2003 i centraleuropa, 2010 i östeuropa/Ryssland och 2018 i norra Europa. Ett mycket beständigt högtryck över Skandinavien, på grund av en försvagad jetström, orsakade höga temperaturer och torka från Maj till Juli. Vilket i sin tur ledde till förlorade skördar, tvångsslakt, och skogsbränder över hela Sverige.

På grund av de snabba förändringarna i Arktis, med försvinnande havsis och avsmältande istäcken som dumpar enorma mängder kallt färskvatten i norra Atlanten, har jetströmmen i norr försvagats och likaså golfströmmen. Det har enorma konsekvenser för Europa som kan tvingas uppleva mer beständigt extremt väder, kraftiga skyfall och torka, och varmare somrar på grund av dessa försvagade strömmar som påverkar vädermönster i hela norra hemisfären. 

Samtidigt som ständigt stigande temperaturer kommer leda till allt mer torrare klimat och tilltagande vattenbrist i södra Europa och hela Medelhavsregionen. Vilket i sin tur negativt påverkar jordbruk och social stabilitet i regionen. Eftersom befolkningsökning fortsatt pågår samtidigt som tillgången till resurser minskar kommer konflikter över kvarvarande resurser antagligen uppstå. Och med det kan migrationsflöden norrut tillta. En trend som vi redan har sett början på. Skillnaden i huruvida flyktingar kan återvända till sina hemländer beror så klart på fred i konfliktområden men även resurs-och klimatvillkor för överlevnad. Utan tillräcklig tillgång på färskvatten finns ingen framtid.

Många områden i Mellanöstern och Nordafrika (MENA) kommer bli obeboeliga då de förvandlas allt mer till en öken över tid. Detta kommer ske även om vi lyckas begränsa den globala uppvärmningen till under två grader. Det är redan för torrt och varmt i många av dessa områden för att kunna stödja en sådan stor population. Utan tillgång till billig olja för att driva luftkonditionering, vattenpumpar till jordbruk och avsaltning av havsvatten kommer många samhällen kollapsa. Och som vi vet är olja en ändlig resurs som blir dyrare ju mer som förbrukas. Folk som redan spenderar en majoritet av sin inkomst på mat och bensin, vilka ofta subventioneras av staten, kommer inte ha råd med dyrare olja och mat. Så även om det finns olja kvar i marken spelar det ingen roll om den blir för dyr att utvinna. Stater kommer gå bankrutt.

Samtidigt som exodus sker ut ur Medelhavsregionen kommer övriga Europa lida av sina egna energi och klimatproblem som kommer öka spänningarna inom varje land. Få länder är så naiva som Sverige i huruvida Europa kommer lyckas ställa om sina energisystem och samtidigt hantera klimatanpassning och flyktingströmmar i en tid av ekonomisk kris. Detta beror på en felaktig analys över dilemmat vi står inför. Mycket på grund av bristfälliga ekonomiska teorier och ramverk som fullständigt missar energi och andra naturresursers nyckelroll i ekonomin. Fallande nettoenergi från fossila bränslen, och lägre energivinst från vissa förnybara energikällor, begränsar en ekonomins materiella tillväxt. Och det är just detta fenomen som har bidragit till den ekonomiska sammandragning och skulddeflation som vi endast upplevt början på vid krisen 2008. Alla länder som upplever fallande levnadsstandarder och växande inkomstklyftor på grund av dyrare resurskostnader och felaktiga ekonomiska åtgärder som främjar kapital över lönearbete har också upplevt ett uppsving i politisk populism.

Det mycket sorgliga i denna utveckling är såklart att många av de populistiska partier som kommit till makten inte förstår sig på grundproblematiken utan förespråkar fortsatt överexploatering av resurser och fientlighet gentemot andra grupper. Ett primitivt beteende som ofta uppstår när resurser blir knappa men som felaktigt analyseras i termer av ren ideologi. Däremot kan olika typer av fördelningspolitik påverka utfallet av folks missnöje i samhället. Även om en ekonomi stagnerar måste det inte innebära växande ojämlikheter utan är snarare en konsekvens av aktiv fördelningspolitik som främjar en grupp ovan en annan. Oftast överklassen, kapitalägare, ovan arbetarklassen. Upplevda ojämlikheter och orättvisa bidrar till ett ökat begär av radikal politisk förändring hos den breda massan. Därför ser vi att både extremvänstern och högern vinner röster medan mittenpartier förlorar makt. 

Sverige är inget undantag. Vi ser samma utveckling, om än mildare, här som i övriga Europa. Anledning är som jag har beskrivit ovan på grund av systemkritiska skäl. Fördelarna i Sverige är att vi fortfarande har en relativt liten befolkning, välbevarad natur, mildare klimat, mer diversifierad energimix och mer progressiv fördelningspolitik. Men vi har samtidigt växande sårbarheter inom krisberedskap, jordbruket och mycket dålig självförsörjningsförmåga. Vi har även växande inkomstklyftor på grund av att kapitalägare främjats i ett klimat av nollräntor, billiga krediter och uppblåsta bubblor inom börs och bostadsmarknader medan lönearbetare halkat efter. Samtidigt har vi haft en mycket generös invandringspolitik som bidragit till en upplevd orättvisa i samhället som politiker inte lyckats diskutera eller besvara på tillfredsställande sätt. 

Samhället genomgår nu en massiv förändring som antingen kan leda till en mer inklusiv biofysiskt förankrad ekonomi som gynnar hela samhället eller en allt mer resursslösande fossil ekonomi som inte kommer kunna leverera välfärd till alla utan endast gynna en liten elit. Frågan är åt vilket håll vi kommer välja att gå.

0 kommentarer:

Klimatkris - Ett faktum

lördag, oktober 27, 2018 , , , , , 0 Comments

Drought in Kenya. Picture credit: Brendan Cox - Oxfam 2006

Plötsligt, efter senaste IPCC-rapporten, har det blivit normalt att prata om en en global klimatkris. Något som många seriösa forskare länge påtalat verkar nu äntligen ha nått den bredare offentligheten.

Den 9 Oktober kunde vi läsa en ledare i The Guardian (UK) att tidningens syn på klimatförändringarna nu är att vi står inför en akut kris och att det utgör ett existentiellt hot mot mänskligheten. Och den 12 Oktober sa Al Gore till PBS ungefär samma sak, att vi har en global kris och att det är sant. 

Trots att IPCC-rapporten om +1,5C är alldeles för konservativ, inkluderar inte kritiska återkopplingar i klimatsystemet och underskattar risker, så visar den på hur en 2 graders uppvärmning skulle vara katastrofal för mycket liv på Jorden: korallreven dör ut, miljoner fler människor kommer lida av mat och vattenbrist och havsnivåer som dränker städer. Nuvarande Parisavtalet följer en bana mot 3,4-5C uppvärmning när alla komponenter inkluderas. 

Men även en sådan underskattning av bevisbördan leder till radikala slutsatser. Artiklar har publicerats i Rolling Stone och New York Magazine med titlar som "Whats another way to say we´re f-cked" och "UN says Climate Genocide is Coming. Its actually worse than that". Även FNs generalsektreterare erkänner att vi står inför ett existentiellt hot med den klimatkris vi skapat. 

Men i Sverige har de stora rubrikerna och debatter i riksdagen uteblivit. Man kunde läsa i Veckans Affärer "Forskarlarm: Världen närmar sig hothouse earth utan återvändo" och vi kunde läsa i GP om hur "vår ohämmade konsumtion måste få ett slut" och i DN skriver Björn Wiman om den pinsamma tystnaden i medier och från experter när det är uppenbart att vi står inför en potentiell katastrof. Men i i övrigt hörs mest syrsorna i svensk mainstream media som verkar tappat kollen på verkligheten utanför Sverige, och även inom, för länge sedan. Samtidigt står politikerna stilla och trampar luft. Svenska folket har övergetts till detta öde utan att någon förklarat allvaret för dem. Att vi nu behöver en "krisplan likt under krigstid" och mobilisera hela samhället om vi vill undvika katastrofala konsekvenser. Nej, det räcker inte med att folk återvinner och äter vegetariskt en dag i veckan. Det är att lura sig själv. Hela samhället måste ställa om och folket måste kräva det av sina politiker. Men än så länge verkar det som att endast 15-åringar och ett fåtal ansvarsfulla vuxna har tagit till strejker för att visa sitt missnöje, och även det är som i vanlig svensk ordning "i god ton". 

De som påstår att Sverige är ett progressivt land måste lära sig skämmas, för detta är inte längre sant. Vi konsumerar mer resurser per capita än de flesta andra länder i världen och vi har inte längre politiker som ser till folkets bästa utan nedmonterat både försvar, vård, skola och många andra viktiga institutioner till fördel för en liten överklass som blivit rikare med arbetarklassen fått lida. 

Hur kommer det sig att det inte finns någon gemensam vision när vi vet vad vi måste göra? Till och med barn inser hotet vi står inför så hur kommer det sig att allmänheten och politikerna inte gör det?

0 kommentarer:

När krisen kommer - Står Sverige helt oförberett

fredag, oktober 26, 2018 , , , , , , , 0 Comments





Många svenskar lever fortfarande in en villfarelse att statens myndigheter är väl förberedda när en större kris drabbar landet. Men så är inte fallet. Snarare finns bestämmelser att du som individ ska kunna klara dig i en vecka utan hjälp från någon statlig instans. Du måste själv ha mat, vatten och värme till hands för en vecka. Och som vi har sett igen och återigen är politikerna och försvarsmakten helt oförmögna att hantera kriser av större skala eftersom ingen beredskap, resurser eller investeringar finns att ta del av. Istället förväntas civilförsvaret rycka in. Du själv förväntas agera.

Vi pratar om klimatförändringar som om det är en framtidsfråga men de sker nu. Vi pratar om lantbruket som något gulligt men vi importerar 50% av vår mat och missgynnar svenska bönder till fördel för EU-regelverk som gynnar andra länder. Vi pratar om stora ekonomiska förluster i skogar som brinner upp men fortsätter plantera monokulturer och vägrar investera i helikoptrar som kan släcka bränder och rädda liv. Vi pratar om hur illa det är i andra länder, som USA, men vet inte ens något om vad våra egna brandmän eller soldater tvingas genomgå på grund av politiska beslut som inte baserar sig på faktisk kapacitet utan önsketänkande. Vi pratar om översvämningar men fortsätter asfaltera stora ytor och förlitar oss på ett underdimensionerat dagvattensystem. Vi pratar om fossiloberoende men är beroende av importer av rysk olja. Vi pratar om värmeböljor men har äldreboende där pensionärer dör av värmen på grund av avsaknad av fläktar och AC. Vi pratar om torka men är ovilliga att betala mer för vår mat så att svenska bönder kan överleva långsiktigt, inte bara från säsong till säsong. Vi pratar om närodlat men vägrar avsätta viktigt åkermark för svensk matproduktion. Vi pratar om hur grundvattennivåerna är låga men vägrar begränsa vårt vattenanvändande till lyxbehov som pooler. Vi pratar innovativ teknologi men står handfallna när elektriciteten slås ut och våra iphones inte fungerar. Vi pratar om fjärran konflikter som om det aldrig skulle kunna hända i mysiga Sverige så varför förbereda sig på det värsta. Vi pratar om peak oil men fortsätter göra oss beroende av oljeberoende infrastruktur istället för att spara sådana viktiga resurser till strategiskt viktiga sektorer som förvaret. Vi pratar om ekonomisk tillväxt och skiter fullständigt i om vi urholkar den ekologiska basen som ligger till grund för all välfärd.

Ja, jag tror de flesta som ser videon ovan och som funderar i mer än några minuter på vår situation kommer till samma slutsats - Sverige står helt oförberett inför krissituationer. Du måste själv se till att du överlever, pappa staten kommer inte till din räddning. Och även om insatser sker kommer de antagligen alldeles för sent och vara alldeles otillräckliga. Det är dags att sluta vara så naiva och vakna upp till verkligheten Sverige. Världen är inte alltid på vår sida och den som står oförberedd har allt att förlora.

0 kommentarer:

Varför samhällen kollapsar

torsdag, oktober 25, 2018 , , , , , , 0 Comments




Kollaps av imperier eller civilisationer är ett välkänt och mycket studerat ämne. I många fall erbjuder inte historiska artefakter tillräckligt mycket information för att tyda dessa fenomen men i vissa fall är det möjligt att kvantifiera dem i termer av t.ex. territorium som den centrala makten kontrollerade eller det ekonomiska systemets produktion. Många av dessa studier har kunnat uttyda hur systemet kollapsade relativt snabbt i jämförelse med hur lång tid det tog att bygga upp civilisationen. Ett beteende som Jared Diamond definierar som “en drastisk minskning i mänsklig populationsstorlek och eller politiskt/ekonomisk/social komplexitet över ett omfattande område, över en längre tid”

Trots det har det hittills inte funnits någon generell kvantifierbar teori om varför och hur civilisationer faller. Även om Tainters teori om varför komplexa samhällen kollapsar (1988) erbjuder en första aning om en mer generell teori så har det hittills varit svårt att kvantifiera. Men en studie av Bardi et al. (2018) fyller nu detta gap genom att använda sig av systemteori och dynamiska modeller som bygger vidare på Tainters teori om avtagande marginalnytta på komplexitet. 

Komplexitet, enligt Tainter, refererar till t.ex. ett samhälles storlek, antalet och särskildheten av dess delar, variationen av specialiserade sociala roller, komplicerad infrastruktur, och variationen av mekanismer för organisering av dessa till en enhetlig, funktionsduglig helhet.

Enligt Tainter så är mer komplexa samhällen dyrare i drift än enklare sådana, vilket kräver ökade resurstillgångar per capita. Fortsatta investeringar i sociopolitisk komplexitet når till slut en punkt då fördelarna med sådana investeringar börjar avta, först gradvis, sedan med accelererad kraft. Därför måste samhället allokera mer och mer resurser för att behålla ett utvecklande samhälle samtidigt som en högre andel av dess investeringar ger allt lägre avkastning. Avtagande marginalnytta är ett återkommande fenomen inom sociopolitisk evolution och för investeringar i komplexitet. 

Avtagande marginalnytta kopplat till energi, som krävs för alla ekonomiska aktiviteter, kan ses som en tröskeleffekt i komplexa sociala dynamiska system. Likt hur ett fiskbestånd plötsligt kollapsar på grund av förlorad resiliens, pga överfiske och övergödning mm, och återhämtar sig långsamt eller inte alls. Ungefär hälften av världens fiskebestånd är idag förbrukade men trots det fortsätter vi att tråla havsbottnar och slänga 50% av fisken som fångas. Ett uppenbart ohållbart beteende.





En modell som visar hur ekonomin, byråkratin och förorening växer i takt med att energiresurser förbrukas. För att sedan nå en kulmen när resurserna blir för dyra, marginalnyttan av ökad komplexitet avtar, och ekonomin minskar och efter en tidsförskjutning även byråkratin. 

Romarriket som exempel

Förbrukningen av silverinnehållet i mynt startade i slutet på första århundradet AD och fortsatte långt in på tredje århundradet AD för att sedan falla. Från den stunden blev imperiets sociala struktur, som armén, så kostsamma att det blev omöjligt att behålla dem på samma nivå av organisation och storlek som tidigare. Detta fenomen visar på avtagande marginalnytta på komplexitet. Staten blir större och fler och fler större icke-producerande sociala strukturer (typ myndigheter) krävs för att hålla den uppe. Detta är sant tills kostnaderna att upprätthålla byråkratin och armén blir för höga. Och samhället faller. Alla blir fattigare och ojämlikheterna ökar i takt med att eliten roffar åt sig av kvarvarande resurser samtidigt som arbetarklassen krossas under skatter och fallerande infrastruktur. Det syns även i politiken som blir dysfunktionell. Galna kejsare som Nero. Brist på mat och rent vatten mm gör att folk till slut flockar ut ur städerna. Samtidigt tar "barbarer" tillfället i akt och plundrar det sista rikedomarna.  Vi ser detta beteende idag fast i USA. 

Så länge som samhällen exploaterar resurser ohämmat, som fokus på att maximera fångst i fisket, är kollaps oundvikligt även om resursen är förnybar i teorin. Endast visdom att förvalta och planera för framtiden kan undvika detta öde. Något som, tyvärr, sällan förekommit i mänsklig historia. Något som vår nuvarande civilisation inte lyckats med och vi vet alla vad som hände med Romarriket.

0 kommentarer:

Vart är vi på väg?

torsdag, oktober 25, 2018 , , , , , 0 Comments

File:Sveriges riksdag fr vasabron.JPG - Wikimedia Commons


Det nyligen utgivna nobelpriset i Ekonomi till William Nordhaus har hyllats av många mainstream medier och klimataktionsförespråkare men detta visar bara hur begränsade folks uppskattning är av hoten som vår nuvarande tillväxtmodell faktiskt utgör. Vedertagen ekonomisk teori ser inte kontinuerlig tillväxt som något negativt i sig självt, världsekonomin kan fortsätta växa för evigt, med lite småjusteringar i marginalerna för att inkludera externa kostnader och marknadsmisslyckanden.

Men klimatforskare och systemanalytiker vet att världen inte fungerar så. Klimat och ekosystem är inte linjära utan dynamiska med tröskeleffekter som kan flippa systemet abrupt in i ett annat tillstånd/kollaps. De flesta ekonomer verkar inte förstå detta, och mer oroande antar att deras ekonomiska modeller som bygger på ohållbar tillväxt bör exporteras till resten av världen. Denna okunskap bidrar till sprida illusionen om att alla kommer kunna konsumera lika mycket som en medelsvensk. När detta är uppenbart inte fallet.

Nu femtio år efter att Romklubben publicerade The Limits to Growth (1972) verkar den stora massan av så kallade experter fortfarande inte förstå budskapet som rapporten bidrog med. Istället har den orättvist smutskastats eller ignorerats av dessa så kallade experter som sällan tog sig tid att läsa rapporten. Men återigen får vi en rapport från IPCC som visar att världens nuvarande ekonomiska ramverk är inkompatibla med vad vetenskapen säger krävs för att behålla en beboelig planet. Trots IPCCs brister så kallar det alla regeringar till dramatisk handling genast. Utsläppskurvan måste enligt Johan Rockström böjas senast 2020 för att löpa en god chans att lyckas förhindra katastrofala klimatpåverkningar.

Trots det står den svenska regeringen handfallen och kan inte ens komma överens om regeringsbildningen. Det progressiva Sverige som kritiserade USAs krig i Vietnam och som gav nobelpris till Elinor Ostrom verkar vara ett minne blott. Medborgarna är frustrerade över att det inte finns någon framtidsvision, kollektivt projekt, och att yttrandefriheten har inskränkts av pk-eliten. Trots det talas det endast om hur “Sverige ska vara med i viktiga FN-möten och förbättra världen”. Men vi klarar inte ens av att ta hand om våra egna, vilket återspeglas i politiken och vi konsumerar mer energi per capita än de flesta andra länder i världen. Detta hyckleri undgår inte det svenska folket. Kan någon av politikerna svara på vart vi är på väg? Vad är vår vision? För vetenskapen säger oss vart vi kommer hamna om vi inte agerar. I värld av resursbrister och instabilt klimat som skapar konflikter och massmigrationer.

Medan konventionella ekonomer vägrar inse att deras modeller är trasiga, förblindade av sina utdaterade teorier som inte ens erkänner naturlagar som termodynamik, börjar regeringar runt om i världen (förutom USA) inse att endast de kan skydda offentliga nyttor. Och att de inte kan frånsäga sig detta ansvar till “fria” marknader, privata intressen eller hopp om teknologiska lösningar. Stater som implementerar strikta standarder, tydliga förbud och tunga investeringar i mer hållbara projekt förstår kanske äntligen den sanna naturen av hotet vi står inför.

Det första steget är att snabbt göra sig fri från beroendet av fossila bränslen inom alla sektorer. Dels för att dessa råvaror endast kommer bli dyrare och förstör folks hälsa men också för att vi inte har råd att förbränna mer förorenande ämnen som rubbar klimatet bortom säkra nivåer. Här krävs mer än kortsiktiga småskaliga investeringar i biobränsle. Det behövs enorma satsningar på forskning och utveckling, inte minst i jordbruket som är helt beroende av både olja och gas men som ofta glöms bort. Det behövs förbud av plaster som inte kan återvinnas och strikta standarder vad gäller hutlös reklam och PR som uppmanar folk till evig slit och släng konsumtion. Det och många andra åtgärder kommer krävas och det är bråttom.

Om bostadsbubblan och börsbubblan spricker kan allt vara förlorat om dessa så kallade ekonomiska experter får råda igen. De kommer uppmana att “vi inte har råd” med det som omställningen kräver. I sin okunskap kommer de påstå att bankerna måste räddas medan folket får lida och skattebetalarna får notan. Men detta är en livsfarlig fälla. Det är sant att vi har levt över våra tillgångar genom att överbelåna oss sedan 1990-talet. Men ekonomisk policy och räntesänkningar har bidragit till den skyhöga skuldbörda som den privata sektorn (hushåll och företag) nu bär på och som dämpar ekonomin. Återigen har felaktiga ekonomiska teorier vilselett oss. Staten har visst råd att spendera och kan satsa på stora infrastrukturbyggen som både skapar jobb och gör oss oberoende av fossila bränslen så gott det går. Det är hushållen och företagen som ligger risigt till när skuldbubblan spricker. När det sker, inte om, bör Sverige som har världens äldsta centralbank gå i bräschen och ge kvantitativa lättnader till folket med kravet på att lån återbetalas. Det är det enda sättet att undvika att bli en zombie-ekonomi, likt så många andra, när marginalnyttan på nya lån fallit till noll.

0 kommentarer:

Bubblor överallt i la-la-land

tisdag, oktober 09, 2018 , , , , , , 0 Comments


Källa: Steve Keen, 2017

Vad vi har nu är totalt uppstöttade marknader baserade på billiga krediter/skulder. Energi producerar inte längre någon markant positiv tillväxt så istället för att ha realekonomisk tillväxt, som kräver en ökad omsättning av energiflöden, har vi uppblåst ekonomisk tillväxt baserad på konsumtion och uppblåsta börspriser.

I takt med att energivinsten började falla i USA på 1970-talet tvingades de omlokalisera sin industribas till fattigare länder för att förlänga sin amerikanska livsstil. De hade inte råd med produktion längre eftersom deras energivinst från utvinningen av olja sjönk och de flyttade då industrin till länder där arbetskraften var billigare. Samtidigt som folket uppmanades att köpa saker i allt större mängder, bostäder, fordon, prylar och mer prylar. Men för att göra det krävdes billiga krediter. Marknader avreglerades, banker började låna ut mot lägre säkerhet och skulderna i den privata sektorn växte enormt. Folk tog på sig allt mer skulder. Den finansiella sektorns storlek är direkt relaterad till nivåer av privata skulder, som i USA nådde sin kulmen vid 303% av BNP år 2009. Och vi vet alla vad som hände därefter.

En liknande process skedde även i Sverige men något senare,1980-talet, och ledde till bostadsbubblans kollaps på 1990-talet. Varpå vi tvingades betala av våra lån fram till 2000-talet när vi började överbelåna oss igen. Och det har fortsatt sedan dess, när resten av världen hade en finanskris 2008 så fortsatte Sverige att belåna sig ännu mer för att hålla konsumtionen uppe vilket endast var möjligt eftersom vi började på en lägre skuldnivå innan krisen än andra länder. Den privata sektorns skulder uppgår nu till 250% av BNP. Men det var en mycket kortsiktig och farlig strategi eftersom de svenska hushållen och privata företagen nu är mer belånade än i många andra länder. När bostadsbubblan, ja hela skuldbubblan, till slut brister kommer den riktigt otäcka sanningen, att vi inte alls blivit rikare, av detta bedrägeri visa sig. Jag tror inte många svenskar är beredda på det.

 



När tillväxten börjar avta ordentligt tror jag att vi kommer se värdet av många tillgångar (aktier, fonder, bostäder) minska avsevärt. Vi ser redan hur belåningstakten har börjat avta i Sverige. Det är upp till var och en att gissa med hur mycket de kommer falla men enligt vad jag har sett tror jag att vi kan se ett prisfall på upp till 50% i bostadsmarknaden. Priserna på svenska bostäder har i princip femdubblats sista tjugo åren. Jämfört med underliggande kostnader så är dagens bostadspriser absurt höga.

Källa: Steve Keen, 2018
Källa: Steve Keen, 2018
Det kommer inte hända över en dag, det tar tid, men när den första vågen har satt igång börjar marknaderna brista. De är redan på nivåer långt ovan vad fundamentala värden kan rättfärdiga. Till slut måste euforin avta och verkligheten sätta in.


Zombie-ekonomi eller skuld-jubileum



Michael Hudsons enkla fras “debts that can’t be repaid, won’t be repaid” summerar vårt ekonomiska dilemma. Detta handlar inte om att sanktionera moraliskt risktagande eftersom det verkliga moraliska risktagandet redan skett i finanssektorns beteende genom att skapa dessa skulder i första hand. En majoritet av dessa skulder skulle aldrig ha skapats eftersom allt det åstadkom var att finansiera förklädda ponzibedrägerier som blåste upp värderingar utan att bidra till samhällets produktivitet. Det verkliga oansvariga beteendet ligger därför hos långivare, och staten, snarare än hos låntagare.

Den verkliga frågan vi står inför är inte om vi borde eller inte borde betala av dessa skulder utan hur vi ska försöka hantera att inte betala av dem?

Det vanliga sättet att minska skulder, låta hushåll och företag gå bankrutt eller sakta betala av skulder i en hämmad ekonomi, skulle ha oss fast i återbetalningar i ett och halvt årtionde givet nuvarande takt. Se bara hur det gick för Japan.

Vi borde därför hitta andra sätt att att minska den privata sektorns skuldbörda och reducera tiden vi spenderar i denna skadliga process av avbelåning. Föregående samhällen använde sig av jubileum för att komma ur liknande fällor och uteblivna skuldbetalningar har varit en vanlig erfarenhet i kapitalismens historia också. Så ett alternativ till 15 år av avbelåning skulle vara ett gammeldags skuld-jubileum.

Men ett sådant stöter på två problem i ett kapitalistiskt system. Det skulle paralysera den finansiella sektorn genom att förstöra banktillgångar. Och det skulle påverka inkomster hos alla som äger finansiella tillgångar utanför den finansiella sektorn, hushåll, företag, pensioner mm.

Vi behöver därför ett sätt att kortsluta processen av skuldsanering utan att förstöra tillgångar i både banksektorn och oskyldigt folk som äger finansiella tillgångar. Ett genomförbart medel för att åstadkomma detta moderna jubileum skulle också kunna beskrivas som kvantitativa lättnader för allmänheten.
Kvantitativa lättnader till finanssektorn genomfördes i det falska hoppet om att det skulle sparka igång ekonomin genom att öka bankernas utlåning. Istället ledde det till dramatiska ökningar i overksamma reserver i banksektorn medan den bredare tillgången på pengar stagnerade eller föll, på grund av det uppenbara skälet att den privata sektorn redan har för höga skulder och varken långivare eller allmänheten vill ta på sig mer skulder. Det är detta fenomen som leder till en “zombie-ekonomi” som vi sett i Japan.

Ett modernt skuld-jubileum skulle skapa fiatpengar på samma sätt som via kvantitativa lättnader men det skulle rikta dessa pengar till allmänhetens bankkonton med kravet att det först används för att betala av skulder. Låntagare med skulder som överstiger denna injektion skulle tvingas minska sina skulder utan att de elimineras, medan mottagare utan några skulder skulle få en injektion in i sina sparkonton.

Effekterna skulle bli att låntagare tvingas minska sin skuldbörda, folk utan lån skulle få extra tillgångar, värdet på banktillgångar skulle bestå men fördelningen skulle förändras med minskade skulder och ökade tillgångar, och bankernas inkomster skulle falla eftersom de inte kan spekulera på samma sätt mm.

0 kommentarer:

Det blir dyrare nu - om resursbrist, klimat och inflation

tisdag, oktober 09, 2018 , , , , , 0 Comments

Bildresultat för inflation


Inflationstakten enligt KPIF hamnade i Augusti på 2,2% enligt SCB. Baserad på detta kommer centralbanken som har ett mål på 2% inflation antagligen inte höja räntorna trots att den verkliga inflationen ute i samhället är mycket högre. Och varför är den det då? Jo eftersom det underliggande priset på energi, framförallt olja, som krävs för alla ekonomiska aktiviteter i samhället sakta men säkert stigit över tid i takt med att den lättillgänglig och billiga oljan förbrukats, peak oil.


Priset på bensin och diesel är mycket högt i Sverige just nu, även om det internationella oljepriset varit högre, eftersom den svaga kronan och skattehöjningar har bidragit till dyrare petroleumprodukter. Medelpriset på blyfri 95-oktanig bensin ligger just nu 16:16 SEK per liter och dieseln 16,06 SEK enligt motormännen .


Årets torka och skogsbränder ger långsiktiga konsekvenser. Uppskattningar visar på 50% lägre spannmålsskördar i år med stora konsekvenser för sveriges bönder, djurhållning, och matpriser för konsumenter. Sverige importerar ungefär 50% av allt mat vi konsumerar och det från andra EU-länder som Tyskland, Nederländerna, Danmark som också drabbats av årets torka.


Torkan leder också till dyrare biobränsle (pellets, halm, flis mm). Skogsbruket har legat nere under torkan på grund av brandfaran vilket innebär att hushåll och företag, liksom fjärrvärme och kraftverk måste räkna med brist på bränsle i vinter. Både skogs-och jordbrukare får lägre inkomster i år och vissa bolag kan gå under. Samtidigt har vattenkraften drabbats av dålig fyllnadsgrad på grund av torkan vilket också påverkar inflationen i form av ökade elpriser. Naturen, degraderade ekosystem och ett rubbat klimat, skickar inbetalningar till oss i form av skenande samhällskostnader.


Under året har framför allt högre boendekostnader, högre elpriser och bränsle stått för mer än halva ökningen. Men även priserna på mat och restaurangbesök har stigit. Alltså sådant som folk inte kan klara sig utan, dvs. energi, boende och mat .


Samtidigt har reallönerna inte ökat i samma takt vilket innebär att levnadskostnader ökar för gemene svensk. På det hela taget dämpar dessa trender ekonomin eftersom efterfrågan på varor och tjänster faller, om inte folk drar på sig mer skulder för att fortsätta ha råd med sin nuvarande livsstil. En livsstil som för övrigt är otroligt slösaktig, svenskarna är ett av de få folken i världen som konsumerar mest energi per capita och därmed är otroligt rika jämfört med många andra länder. Men folk vill alltid ha mer så när de måste nöja sig med mindre blir de frustrerade och missnöjda över samhällsutvecklingen. Vilket avspeglar sig i politiken.


Redan nu, om inte för länge sen, bör folk tänka på hur de kan öka sin motståndskraft mot eventuella ökningar i priset på basvaror. Kan man minska sitt bilberoende? Kan man minska sin elkonsumtion? Kan man odla eget och ändra sin kost? Och hur får man tag på vatten när det brister? Stora delar av Sveriges befolkning är helt fokuserade på ekonomiska mått utan att kunna koppla bakomliggande faktorer till förändrade priser.

0 kommentarer:

Page 1 of 6123»
Prenumerera på: Inlägg (Atom)